Om svenskt teckenspråk
Svenskt teckenspråk - så mycket mer än bara ett språk
Rätten till språk
Sverige var det första land i världen som officiellt erkänt teckenspråket som språk. Svenska riksdagen tog ett historiskt beslut den 14 maj 1981, då man officiellt erkände teckenspråket som dövas första språk. Sverige blev därmed en förebild för andra länder. Varje språkområde har sitt eget teckenspråk. Ofta är teckenspråken knutna till länder, men i vissa länder finns det flera teckenspråk, t.ex. i Finland som har både ett finskt och ett finlandssvenskt teckenspråk.
Om svenskt teckenspråk
Svenskt teckenspråk är inte en form av svenska
Det svenska teckenspråket är ett språk med egen grammatik och är skilt från svenska språket. Teckenspråket är ett visuellt och gestuellt språk. Detta innebär att det uppfattas med synen och produceras med händerna, men också med axel-, huvud-, mun- och ögonrörelser. Teckenspråk utvecklas på samma sätt som talade språk - i kontakt med andra människor.
Teckenspråk ett internationellt språk?
Bland de vanligaste frågorna är det om teckenspråket är internationellt. Svaret är nej. Det finns ca 150 teckenspråk i hela världen. Svenskt teckenspråk är ett tecknat språk som har utvecklats i Sverige med sitt egna grammatik, tecken och uttryck. Stockholms Universitet har forskat om svenskt teckenspråk sedan början av 1970-talet.
Det svenska teckenspråkets ställning
Den 1 juli 2009 trädde språklagen i kraft. Den reglerar även svenskt teckenspråk och innebär ett starkare skydd. Staten, landstingen och kommunerna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. Språklagen säger också teckenspråkiga individer ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket.
En mänsklig rättighet
Döva i Sverige har i mer än 100 år kämpat för ett erkännande av teckenspråket och rätten att använda det. Detta har även inneburit en kamp om mänskliga rättigheter, eftersom rätten till sitt eget språk är en mänsklig rättighet.
Rätten till teckenspråk
I språklagen står det att samhället ska ”skydda och främja det svenska teckenspråket” och att ”den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”. Språklagen är en skyldighetslag som offentliga verksamheter ska följa, till exempel kommuner, landsting och statliga organ.
I språklagen jämställs det svenska teckenspråket med de nationella minoritetsspråken, men i praktiken är skyddet olika. De nationella minoritetsspråken har ett mer långtgående skydd i lagen om minoriteter och minoritetsspråken, till exempel när det gäller språkliga rättigheter inom barn- och äldreomsorgen.
Källa: Institutet för språk och folkminnen (Isof)
Språkdeprivation
När ett dövt barn växer upp i en miljö där det inte finns tillgång till teckenspråk och får därmed ingen stimulans och utveckling i språket som i sin tur leder till andra konsekvenser och problem med kognitiva samt psykiska funktioner. Dessa brister är konsekvenser av språklig deprivation som är en följd av omgivningens oförmåga att tillgodose det tidiga behovet av kommunikation och språkinlärning. Tillgång till teckenspråk från start ger döva samma förutsättningar för kommunikation som talat språk ger hörande personer.
Vem kan svenskt teckenspråk?
Teckenspråk används huvudsakligen av döva men också personer med lättare hörselnedsättning, hörande anhöriga, yrkesmänniskor och av personer som har lärt sig språket av eget intresse. För föräldrar med dövt barn erbjuds Teckenspråksutbildning för föräldrar (TUFF). Stockholms Dövas Förening arrangerar kurser i svenskt teckenspråk för nybörjare.